Sjuk :(
Hej!
Jag håller fortfarande på och kämpar med att sova själv och varje gång det inte går så blir jag mer och mer frustrerad på mig själv! Jag tror också eller jag tycker iallafall att mina föräldrar borde börja tröttna på mitt beteende, men jag har ändå världens bästa föräldrar så de ställer upp hela tiden även fast det kan ta lite sömn från dom.
Idag har jag varit hemma hela dagen för att jag är väldigt förkyld. Och det är något som jag har varit en evighet. När jag väl börjar bli frisk och känner att jag kan börja t.ex. träna då blir jag dunder förkyld igen. Så himla typiskt. Så nu för en gångs skull så är jag hemma och vilar. Men tänkte ändå försöka plugga lite så att jag slipper ägna vår brytdag, som vi har på torsdag, till att plugga.
Sovkompis?!
Vet att det var väldigt länge sedan jag skrev, och jag vet inte om det kommer bli nå bättre i framtiden. Har lite tappat intresset för att blogga. Men idag så kände jag att jag behövde skriva av mig lite känslor!
Sist jag skrev så hade jag klarat av att sova själv i min säng själv på ett bra tag, men jag gjorde tabben att flytta tillbaka till mamma. Och nu har jag börjat om på noll igen. Inatt så hade jag iallafall bestämt att jag skulle prova sova i min egen säng och eftersom det är helgdag efter så skulle det inte göra någonting. Men efter 3 timmar i sängen så har jag fortfarande inte somnat och frustrationen börjar växa! Tårarna börjar även rinna och jag vill/kan inte sova själv. Går till mamma och säger att det inte går! Jag kan inte sova!! Hon säger att jag måste försöka och jag blir arg och tårarna fortsätter att rinna och jag skriker att det inte går!
Ligger och hyperventilerar i sängen när mamma kommer in och lägger sig brevid mig, och ligger där tills jag har lugnat ner mig och nästan somnat. Sedan sov jag själv i min säng resten av natten. Och den här gången ska jag inte göra om samma misstag att flytta tillbaka in till mamma! Jag har världens bästa föräldrar <3
Jag låg och tänkte lite när jag försökte sova, och jag fundera på om man skulle skaffa sig en "sovkompis" en kompis som bara sover hos en :P "Sovkompis Sökes!"
Yes!
YES!! Inatt sov jag hur bra som hellst i min egen säng, SJÄLV!! Jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv! Det kanske inte låter som en så stor bedrift för er, men för mig som inte har sovit själv på nästan en månad så är det en väldigt stor bedrift!
Idag är jag ledig, som vanligt, och jag har inga speciella planer för dagen, det får vi se hur den utformar sig. Först nu hade jag iaf tänkt att jag ska träna lite pilates. Sedan får vi se hur dagen fortsätter!
Så här känner jag idag! YES!
Frustrationen över...
Hej
Som jag skrev i det förra inläget så hade jag planerat att jag skulle sova själv i min egen säng, för första gången på nästan en månad. Och jag hade förberett allt genom att bädda rent och ha det lite mysigt för mig själv en stund innan jag skulle gå och lägga mig. Men när jag väl ska gå och lägga mig och sova så känns det faktiskt helt okej, men efter två timmar och inte kunnat somna så får jag faktiskt ta mig i kragen och gå in till mamma och säga att jag inte kan sova, och hon lägger sig inne hos mig.
För första gången igår så kom tårarna. Tårarna rann över frustrationen att jag inte kunde vågade sova själv, frustrationene att jag inte kunde somna, frustrationen över att inte kunna vara så självständig som jag vill och har varit. Och även när jag skriver det här så brinner tårarna bakom ögonlocken.
Så inatt så blev det inte så mycket sömn, så idag har jag varit väldigt trött och frånvarande. Och jag skulle vilja ha ett lite större stöd av mina vänner i det här. Helt ärligt så tror jag inte att de förstår vad det är jag egentligen går igenom just nu. Allt är så himla nytt för mig, min familj och såklar även mina vänner.
Jag ska väl tillägga någonting positivt och det är att jag inte har haft ett anfall på nästan två dagar och jag hoppas verkligen att det fortsätter i den här stilen och jag ska fortsätta att kämpa mot min rädsla över att sova själv! Nu är jag så himla trött så jag kommer definitivt kunna sova inatt!
Nu är det Höstlov! Ha det bra allesammans!!
Jag har bestämt mig!
Hej på er!
Idag har jag bestämt mig! Idag är det sista natten som jag ska sova brevid mamma! Imorgon går jag tillbaka till mitt "riktiga" liv, och det innebär bla att kunna och våga sova själv i min egna sköna säng!
Just nu sitter jag och skriver lite på mitt tal som jag ska hålla i svenska C om epilepsi. Och jag tycker att jag har fått till en bra början men det är fortfarande en hel del kvar så än får ni inte ta del av den, men ni ska få!
Nu ska jag gå och titta på "Den stora Resan" Ha en bra kväll!
Åååhhh
Det har varit en lugn dag idag, både med skolan och anfallen, håller de kanske på att försvinna? Idag börjar jag även att äta två tabletter om dagen, och det ska jag göra i tre veckors tid nu! Förhoppningsvis så blir det i alla fall en lite förändring.
Men jag känner mig fortfarande som en liten flicka på 4 år som sover hos sin mamma.. ååhh! Jag vill ju klara mig själv! Få använda mitt körkort! Och kunna festa och dansa på krogen med mina vänner!! Men istället så får jag gå hem när de drar ut på krogen..! Tur att jag hann ta mitt körkort innan allt det här i alla fall, så slapp jag krångla en massa med det nu!
Nu ska jag mysa lite framför tvn innan jag går och lägger mig! Kram
Livet kan förändras över en natt
Det är verkligen konstigt hur livet kan förändras bara över en natt! Och det gjorde det verkligen för mig. Om mamma inte hade hittat mig den natten, då hade jag fortfarande varit helt omedveten om vad det är som händer med mig när jag försvinner bort mentalt. Så det är ju både positivt och negativt.
I morgon så fyller en kompis till mig år och det är klart jag ska vara med och fira hemma hos henne, men jag kan inte dricka alkohol, pga min medicin, sedan ska jag undvika blinkande ljus. Så jag kan inte följa med ut på krogen senare på kvällen, eftersom jag bor i en väldigt liten stad och en av de två (ungdoms-)krogar som finns så är det bara en öppen nu när det börjar bli höst och vinter, och det är bara den som det är uppdelat så att dansgolvet är i ett annat rum så att man inte blir störd av det. Så det kommer nog bli så att när de andra går ut på krogen så får jag knata hemmåt, tyvärr.
Men förhoppningsvis så kommer jag ändå kunna vara med lite senare när medicinen är inställd ordentligt! Fast det kommer ta ett litet tag, men men.
Det blev ett litet klagande inlägg men jag ska hålla ett tal på svenska C och då tänkte jag faktiskt prata och informera om min sjukdom, så jag tänkte att ni också skulle få läsa den sen!
Ha en bra helg allesammans!
Tjat! Tjat! Tjat!
Jag har ju bestämt mig att den här sjukdomen inte ska påverka mitt liv, men det gör den ändå varje dag! Jag måste anpassa mig efter den och inte tvärtom (tyvärr!)
Ikväll är det i alla fall Idol som gäller! Ha en bra kväll!
Fortfarande ingen skillnad
Nu har jag snart ätit min medicin i två veckor men det är fortfarande som vanligt. Jag hoppas innerligt att det blir någon skillnad iaf när jag börjar äta två tabletter om dagen!
Det är fredag idag, men jag är ledig så dagen ska först spenderas lite på gymmet sedan största delen hemma och plugga! Förhoppningsvis så kommer jag få en hel del gjort så att jag kan släppa det och lämna in det i början av nästa vecka!
Ha en bra dag allesammans!
Försöker hitta positiva saker också
Jag försöker verkligen tänka positivt genom hela den här grejen men min epilepsi, och som sagt så är den ju ganska ny för mig, då jag bara har vetat om att det är epilepsi jag har i ca 3 veckor, så eftersom jag inte får köra bil på 6 månader så kom jag på att det är ju ingen risk att jag blir av med körkortet. Man har det ju på "prov" i 2 år och när jag får börja köra igen så har jag haft mitt i ett år, så då behöver jag bara "sköta" mig i ett år till!
Skrev med en kompis här om dagen och hon fråga om min epilepsi heter peiti mal, och jag sökte på det och det var faktiskt precis så som jag upplever det, men neurologen har inte sagt vad det heter men det kan då vara mycket möjligt att det är den.
En sak som stör mig är att jag som 18 åring inte vågar sova själv. Sedan mitt krampanfall för ungefär en månad sedan så har jag sovit själv i min egna säng ca 3 nätter, och det stör mig så himla mycket. Jag har alltid tyckt om att vara självständig men ändå ha familjen där som ett stöd. Fast nu så känner jag mig inte speciellt självständig när jag sover hos mamma. Och jag är rädd att jag kanske inte kommer våga sova själv sen när jag faktiskt är inställd med meducinen. Hur många 18 åringar sover med sin mamma? Men jag har ju min sjukdom att skylla på och mamma vill ha koll på mig eftersom jag ibland kan få ett anfall på natten (fortfarande inte krampanfall, (förhoppningsvis))
Nu ska jag titta lite på simon och tomas! Ha en bra kväll!
Helt frisk i 18 år!
För 4 veckor sedan fick jag mitt första krampanfall. Jag hade aldrig varit med om det tidigare och jag vet fortfarande inte att jag verkligen har haft det, då jag sov när det hände. När jag vakna så stod det ambulans personal i mitt rum och jag förstod inte riktigt varför jag skulle åka till lasarettet.
Väl på akuten så blev jag genom undersökt och det verkade inte vara några som helst fel på mig. Men jag fick ändå stanna för observation. Men fick redan nästa dag åka hem.
Eftersom det var mitt första (och förhoppningsvis sista) anfall, så sa läkaren till mig att det inte betydde att jag hade epilepsi. Men något som jag började fundera på var, jag brukar försvinna mentalt emellanåt och jag förstod inte riktigt vad det var, men jag har alltid trott att det har varit "deja vu" (när man har upplevt någonting förut)
Men jag fick även en remiss till ett EEG och bara efter en vecka så fick jag svaret och jag hade epilepsi. Det var jobbigt att få den diagnosen, men ändå skönt att veta att de här att jag försvinner bort i ca en minut och inte har koll på vad jag gör riktigt, det är mina ep-anfall.
Efter två veckor hade jag fått en tid hos neurologen och han berätta lite och jag fick medicin. Förra tisdagen så började mitt livslånga ätande av medicin. Det har snart gått en vecka och än så har det inte blivit någon skillnad. Fast den ska ju trappas in så om två veckor så ska jag äta två tab. om dagen så jag hoppas att det blir någon förändring snart!
Det är en konstig omställning allt det här, eftersom jag är 18 år och jag har varit frisk ända tills nu! Varför kommer det här nu? Kan det växa bort?
